Lägger mig i sjön och låter bromsarna cirkla runt mitt uppstickande huvud.
Usch och fy, irriterande flygfän.
Drar ner huvudet under vattenytan, simmar en bit – där fick ni!
För övrigt, sorry! Lovar och lovar, fast har visst inte riktigt kommit tillbaka än.
Men tack för alla glada tillrop!
Och när jag ändå börjat, så lööövar jag lite till: Snart kommer jag på återvisit!
Nu säger jag inget mer.
Fast gör som Dr Mox, lägger några kramar här.
För de som vill ha.
;-)

Oî!
Long time no see, long time no read.
Så kan det gå, när haspen ligger på
för hårt.
Kanske det är dags igen nu då?
Eller
kanske inte.
Vem vet?
Göööd önli knöws,
som nån brukade säga i nån film,
eller kanske tv-serie.
Eller så var det nåt helt annat
typ.
Ett lärkträd.

Tchau!

Ps Sorry, kan intte ändra musiken. Kan ju inte ens hitta den förbenade musikspelaren på sidan. Får återkomma om det. Ds

Ja, jag vet att jag varit lite osynlig ett tag.
Inte i verkligheten då, men här och där - på Spaces.
Och nej, inte så att jag fastnat i Ansiktsboken.
Bara så att, ja inte vet jag.
Kanske inte hade så mycket att säga bara.
Kanske jag inte har nu heller, fast tänkte skriva lite ändå.
Fast inte här, för det är sånt besvär. Ja, när man är ute och far i vart fall.
Så, ett tag framåt finner den som så vill, mig på

Dodofiles
på wordpress.

Fast jag kommer runt och hälsar på lite sen, bara jag kommit fram.
Lovar.
(Och bytte i allafall musik här! )

Ibland är det enda som väntar i andra ändan av tunneln,
en tegelvägg att köra huvudet i.
Dan därpå är det likadant.

I min dagliga jakt på det flyende ljuset kommer jag som vanligt ut lagom till en stunds hysteriskt plåtande i skymningen.
Storvalens tandlösa grin möter mig i parken. Mörkersuddigt och fint. Vad hade jag väntat mig egentligen?


Andsoppa i dammen
 

och lite kajflykt runt kyrktornet, som jag förstår missar att knäppa, och sen är det mörker, mörker och ännu mera mörker.


Fyra dagar in på det nya året inser jag till min o-förvåning att det här året är precis likadant som det förra.
Ingen ordning och reda, fast det är freda’.
När sjuttsingen ska jag få nån pli på mig?

Och måndag är det ”marsch in i Gruvan” igen.
Rena rama mörkret.


Fast än är det hela två dagar kvar till dess.
Så jag lullar på en stund till:


Studerar intresserat mataffärens vänligt runda typsnitt


och svär lite över hur dåligt det stämmer med den bristande logistiken


och de långa långsamma köerna.


Fast sen, på hemväg - fullkassad och fin - stiger spänningen.
Que?


Och ännu mera Que!?
Aj, fan - glömde köpa ju!
Och hm, det där med två dagar kvar var förstås att ta i.
Morgondagen intecknas förstås i skrivande stund, för när skall en mörker-dodo annars sova?

See you in the Twilight Zone!

Så rider det gamla året ut i sin sista strid och det nya står bak kröken och knôr.
Bubbel och explosioner!


I soffan ligger älgen fortfarande kvar och undrar varför granen knôr så förbenat.


Återigen vinkar jag farväl och ser rumpan på ett transportmedel.
De unga tu har åkt iväg på nya äventyr, den här gången snöiga sådana.
Inga skojare som knôr här hemma den närmaste tiden.
Fritt fram att lämna fläkten och röka ohämmat vid köksbordet.


Och kanske, kanske - väntar det något nytt och spännande på andra sidan tolvslaget.
Hoppas kan man ju.

Gott Nytt på er allihopa!

(Och ja, nästa år SKA jag byta musiken. Måste bara hitta en Pc först. Bill G, grrr!!!)

And all the kings horses and all the kings men
couldn't put back all the wrappings again.

Jul, vad är det?
De små liven fick besök och förvandlade vardagsrummet till mat- och spelhåla.
Ömma modern övergav dammsugaren och övergick till att vakta julmaten från de ihärdiga angreppen.
Lösningen stavas "Amerikaburk".
Lite äkta crunchy är aldrig fel och finns det bara sylt till, är lyckan fullständig.
Ömma modern drog sig tillbaka till köksregionerna och började klappa.
Aj, det var nog lite för lite - vad tänkte jag på?!
Blir till att bränna. Lite äkta hembränt är aldrig fel, bara det finns lite snygga omslag till.
Aj, men skrivarjäveln har lagt av!
Rita och berätta?
Och rim ska ju skrivas. När?
Sova måste man kanske också en sväng. När?
Och brödet försvann, måste köpa mer. När?
Fler presenter? Är det öppet?
När?
Nu vart det mycket. Lägger ner.
Går och blundar en stund innan jag måste upp.
När?
NU!
ju

På bild ser den riktigt hanterbar ut, i verkligheten är den modell bauta. Eller "herrgård större" kanske.
Knäckt och ful är den också. Ja ja, det blir nog bra. Kanske.

Delegerade ut grandetaljen, skulle jag inte gjort.
Vad kan jag säga?
This flat ain’t big enough for both of us!
Dessutom togs det hjälp av tång för att vrida åt skruvarna i gamla foten. Det gillade den inte. Den spack.
Hurra, hurra!
Inte en siffra rätt när inte överste befälhavaren är med och övervakar.
En ny? Köpa? Var?
Slut?!
Till slut fann de små liven en hos han nere på torget, försäljaren av jättegranar. En pyttefot. Går typ i två deciliter .
Blir till att gå vattningsvakt, fylla på var fjärde timma.
Surpel surpel, barra barra.
Återstår det där med att få plats, med oss själva och gäster.
Ringa återbud?
- Ni får tyvärr inte plats, granen tar upp halva bordet.
Och jag som äntligen lyckats hitta det.
Bordet alltså.
Suck.

Runt, runt likt yra myror.
Och mörkret faller.
Krigarkonungen kastar sin skugga, lite von oben.
Jagar i juleljus på husväggarna till tonerna av elektrifierad flöjtmusik från Anderna.
Slänger en slant i det framställda fodralet, köper mig lite fri.
Känns lite kallare, letar fram lyktorna och hoppar på cykeln.
Se där, nu rider konungen huvudlös bort.

Så, hittade en bit av golvet - fast nu försvann en annan istället.
Hilfe!!!

Ja jösses, där står han och skräms!
Högt över innertorget, mitt nere i kommersens Mecka.
Det är dags nu, julstressen går in i slutspurten.
Lyckades undvika den enda in i det längsta, men nu - nu finns det ingen återvändo. Bara att sätta igång och vaska fram golv, matbord, användbara stolar och annat försvunnet. Skapa fria ytor att placera julgran, tomtesaker och andra julepryttlar på.
Hej å hå, alla tomtar små.
Slå i glasen och var lustiga ända till påska.

Sant är att jag tagit ledigt i dagarna två för att attackera eländet. Sen gäller det bara att försöka jaga rätt på julstämningen också.
Undrar vart jag peta in den efter förra omgången?
Kanske ihop med adventsstaken? Längst in i garderoben, bakom klänningarna som hängt där sen 83, på våren.
Hej å hå, alla tomtar små.
Titt i vråna och spana och speja,
här ser ni en som julen ska greja!

Kanske nån av er rent av har en över? Som jag kan låna? Eller hyra kanske?
Rent-a-Christmas - typ fem och femtio?
Kronor och ören, vilka det inte lär finnas många kvar av när den här pärsen är över.
Julefrid är dyra grejer det.
Hej å hå, alla tomtar små.
Rudolfs mule den är röd,
här ska firas i överflöd!


Eller så kör jag en luring - slår till på en Ulgran.
Det ska väl sätta fart på de små barren och få dem att tindra så att stjärnorna hänger löst i rena blinket.
Ul, ul!
Snart ä de jul.
Kan vi ta det om en vecka istället?

Fastnar i boken om Otis, fast jag egentligen skulle göra allt det där jag inte fick gjort veckan som gick.
Fastnar i boken, fast lämnar den då och då för att flumma iväg ”down memory road”.
Men en del har jag inget minne av. Visste till exempel inte att Otis i sina första offentliga sångförsök mest av allt jobbade på att låta som Little Richard.
Som för övrigt även han kom från den lilla hålan Macon, Georgia. Liksom James Brown. Där ser man.

Men sen leder Otis tidiga stapplande steg på scenen – eller snarare brist på steg – vidare till gitarristen Johnny Jenkins.
En vänsterhänt gitarrviritous som förbarmade sig över Otis efter hans första osynkade medverkan i talangtävlingen ”Teenage Party”, vilken hölls varje lördag på Douglass Theatre i hemstaden.
- You should let me play behind you. I can make you sound good, sa Johnny. Och så började ett nytt kapitel i Otis-sagan.
Själv måste jag förstås genast googla på Johnny Jenkins, för honom tycks jag fullständigt ha missat. Och då var Jenkins ändå den som Jimi Hendrix lär ha hämtat delar av sin ”scenstil” från. Hendrix faster, eller om det var moster, bodde i Macon och ja, på den vägen var det.

Jenkins då?
Tja, hans karriär vart det inte så väldigt mycket med. Nån skiva som sålde hyfsat, uppehåll och sen nån slags comeback i mitten av 90-talet.
Och sen definitivt finito år 2006.
Men jag hittar honom på youtube, i en inspelning från 1995.
Intresserad, kolla HÄR

Fortsätter att leta på youtube, upptäcker att Jenkins hade en mindre hit med en låt som jag gillade som f*n i slutet av 60-talet.
Walk on Gilded Splinters heter låten, fast versionen jag gillade gjordes av en dam vid namn Marsha Hunt. (Har singeln nånstans, men VAR?!)
Jösses vad vi brukade tjata på discjoyckeyn på puben Gamle Svarten att han skulle spela den låten. Gjorde han sällan, tyckte inte den passade in där.
Passade in där gjorde förstås inte vi heller. En fredag fick de plötsligt för sig att fråga efter leg – vilket vi förstås ”glömt” hemma.
Sen kunde vi inte gå dit på evigheter, 15 var kanske lite i yngsta laget.
Marsha Hunts version hittar du HÄR.

Så lär jag mig återigen något nytt – inte visste jag att det var Dr John som egentligen gjort låten. Och då har jag ändå gillat honom massor genom åren och samlat på mig en ansenlig hög med skivor av den gode gumbo-doktorn.
Så ja, HÄR är nån fladdrigt mörk version av doktorn själv.
Flummar vidare, helt borttappad i youtube.
Aha, en modernare version av låten? Med Paul Weller. Känner jag inte till så noga, kollar, fast nån säger i en kommentar att Steve Marriot gjorde en bättre version.

Steve Marriot från Small Faces och Humble Pie, honom hade jag helt glömt bort. Så nu måste jag youtuba på honom. Usch, han brann inne 1991!
Men ja, DÄR är den låten, DEN och där är DEN och aha, DÄR sjunger och spelar han ihop med Alexis Korner. HONOM minns jag från tidigt 70-tal. Eller rättare sagt, jag minns Pugh som fick köra en förlängd förbandsvariant när Alexis och hans grupp var försenade.
Pugh och ja, Ola Magnell var det visst också. Fast Ola kunde typ EN låt, den där påta-låten, så han var inget vidare kul. Pugh däremot öste så in i bomben att när Alexis äntligen dök upp var det många som inte orkade stanna kvar och lyssna.
Hm, eller nåt sånt. Var väl i ärlighetens namn inte jag som plockat konserten utan en dåvarande pojkvän som var mer hemma på just Alexis Korner.
Fast, så här på Youtube, blir jag intresserad i efterhand.
Hittar dock inte så mycket mer.
Återgår till att googla och oj, det visste jag inte – att Alexis hade en egen bluesklubb där de blivande stenarna och en del andra brukade hänga och bli inspirerade.
Se där, ytterligare nåt nytt jag lärt mig.

Men nu - dags att på nytt dyka ner i boken om Otis.
Fast egentligen borde jag ju . . .
Äh - nåt!

Något litet måste jag ju ändå - och ja, har tur - souveniraffären i hotellfoajen har fortfarande öppet när det är dags att rusa till middagen. Roffar åt mig en liten My. Och lägger mina sista berliner-europå en taxi till restaurangen 500 meter längre bort. Det regnar ju! (Och det kanske var en km dit . . .)

- Hillipattipippa!
Den barska damen med moppen förhör mig gång på gång för att se om jag fått till den rätta snitsen.
Det är den kortaste finska visan, påstår hon.
Jag säger inte emot utan skriver lydigt ner ordet på en papperslapp och övar flitigt på i gruvpauserna.
Fast när hon sen försöker med nästa obegripliga fras, duckar jag och håller mig nogsamt ur vägen. Det är svårt att få gamla hjärnor att minnas.

Hillipattipippa, är den enda ”finskan” som far genom mitt huvud när vi landar i Helsinki, en snöblaskig dag i december. Kommer jag inte långt på, inser jag och håller visligen truten. Går lika bra med lite selleri, fast på engelska då.
Så värst mycket blir det heller inte tillfälle att kommunicera med urinvånarna under det kommande dryga dygnet. Anländer i mörker, forslas runt och in och ut och ut och in under de få ljusa timmarna, och sen mörker på nytt. Och det lilla snölagret regnar bort.
Åtminstone inne i Helsinki.
Ville så gärna hunnit upp till skivbutiken ovanför Esplanaden. Ville hunnit bort och på nytt kollat in den bombastiska centralstationen, de häftiga stenfigurerna på huset där nånstans i närheten av Stockmann, förfasats över de läbbiga nejonögorna inne i Saluhallen och kanske en irish på kaféet i restaurang Kappeli.
No such luck.
Istället plåtar jag i förbifarten, genom bilrutor, i regnet, i mörkret.
Hotellhissar och hotellrumslampor är ju också en verklighet.
Och nu är jag hemma.
Det är mörkt och blött.
Här som där.
Hillipattipippa på er!

Hillipattipippa
trött, trött, trött

// Musiken: The The - Perfect //

Mölndals centrum, stratosfären eller någon helt annanstans?
Rätt har förmodligen madame Millroll, som vanligt


Själv har jag förstås en aning, om än ganska vag.
Det var ju det där med view - något begränsat av den varan.


Fast en hög såg jag i alla fall.
Delar med mig!
=)

And she's off!
Up, up and away, skipping the balloon.


And she's down.
In another place, another time,
zone.


Ja, där borta ligger centrum, men dit finns ingen tid att gå nu.


Hit och ingen annanstans.
Läsa på lite kanske?
Eller hm, passera bar/pub för något litet lätt?
Ouch, nu sov jag redan. Borde ha . .
Zzzzzz zzzz

Lika ytligt självupptagen som alltid gräver jag åter ner näsan i de små detaljerna.
Det blir liksom lite mer spännande då.
För mig.
Den tappade skon har fått ett äpple som sällskap och det kan man ju fundera på nästan hur länge som helst.
Eller inte.


Första snön är dock inte mycket att fundera över.
Den kom, föll och försvann.
På en kvart eller två.
Det tackar vi för!


Årets första tomte står och lurpassar på mig vid hållplatsen när jag lämnar Gruvan.
Ok det var väl ett tag sen nu, men jösses - har väl annat för mig än att rapportera från tomtebevakningen.
Kanske.


Rena rama Frankensteins monster gör vi på målningen, eller en "vikgubbe" som herr magister kallar det.
En kroppsdel var, utan att snegla på varann. Övning som ska ge färdighet inför det stundande modellmåleriet.
Inte vackert, men speciellt.
Och lite kul.
 

Nån enstaka gång är himlen ovan gruvan lite blå.
Mina benlösa vänner och deras kompisar håller mig sällskap.
Historien om ballerinan kan ni läsa här.


Det bjuds på godis i Gruvan. En av tjejerna säljer äkta marsipan inför julen och ställer fram smakprov.
Fast de andra är ganska barnsliga . . .


Lagd hund ligger, en cappuccino på torget i okänt fyrbent sällskap.
Ja, för inte är den min. Husse la hunden att vakta kopplet och försvann in i värmen.
Imponerande discplin.
Tur att jag inte är hundrädd.


Mitt hem är min borg?
Världen är så stor så stor, fast ibland finns det de som är större.


Några dar senare dyker fullmånen upp bak orginalet.
Och se där är jag igen och försöker fånga den.
Men, så lär dig nån gång då, din korkade dodo!!


Köket invaderas av unga män. 30 kilo kött ska stekas till den månatliga begivenheten - Köttsöndag.
300 pers inbjudna via Facebook, typ 100 har svarat ja, 60 kom. Som tur var till en helt annan plats.
Fast gissa vem som fick städa upp i köket efteråt . . .


I Gruvan fortsätter den ständiga kampen, är det inte det ena så är det det andra.
Trasig? Nää då. Det går, bara du har lite tålamod.
Tio papper igenom, tre fast i apparaten. Lyft här och öppna där, dra och börja om.
Möt Dodo de Copy, kopiatorernas överkvinna!


Dags att tända den lilla rese-adventstaken.
Typ i en sekund, sen håller de andra ljusen på att ta eld de med.
Men fin är den lilla tändsticksasken.
(Ytterligare bild i album här bredvid)


Efter regn kommer, ja om inte solsken så åtminstone en stunds uppehåll. Och då går det fortfarande att ta sig en liten latte utomhus.
Bara det finns några filtar.
Och det gör det.


Och därmed är vi framme vid tomteomgång nummer två och slutet på denna redogörelse för den senaste tidens icke-händelser i dodons vansinnigt spännande liv.
Och snart är det jul.
Det ni!

//Detaljmusik: Lokua Kanza - Yise Wabant'a bami //
(Kommer när jag fått tag på en pc, senare idag.)