Lägger mig i sjön och låter bromsarna cirkla runt mitt uppstickande huvud.
Usch och fy, irriterande flygfän.
Drar ner huvudet under vattenytan, simmar en bit – där fick ni!
För övrigt, sorry! Lovar och lovar, fast har visst inte riktigt kommit tillbaka än.
Men tack för alla glada tillrop!
Och när jag ändå börjat, så lööövar jag lite till: Snart kommer jag på återvisit!
Nu säger jag inget mer.
Fast gör som Dr Mox, lägger några kramar här.
För de som vill ha.
;-)

Oî!
Long time no see, long time no read.
Så kan det gå, när haspen ligger på
för hårt.
Kanske det är dags igen nu då?
Eller
kanske inte.
Vem vet?
Göööd önli knöws,
som nån brukade säga i nån film,
eller kanske tv-serie.
Eller så var det nåt helt annat
typ.
Ett lärkträd.

Tchau!

Ps Sorry, kan intte ändra musiken. Kan ju inte ens hitta den förbenade musikspelaren på sidan. Får återkomma om det. Ds

Ja, jag vet att jag varit lite osynlig ett tag.
Inte i verkligheten då, men här och där - på Spaces.
Och nej, inte så att jag fastnat i Ansiktsboken.
Bara så att, ja inte vet jag.
Kanske inte hade så mycket att säga bara.
Kanske jag inte har nu heller, fast tänkte skriva lite ändå.
Fast inte här, för det är sånt besvär. Ja, när man är ute och far i vart fall.
Så, ett tag framåt finner den som så vill, mig på

Dodofiles
på wordpress.

Fast jag kommer runt och hälsar på lite sen, bara jag kommit fram.
Lovar.
(Och bytte i allafall musik här! )

Ibland är det enda som väntar i andra ändan av tunneln,
en tegelvägg att köra huvudet i.
Dan därpå är det likadant.

I min dagliga jakt på det flyende ljuset kommer jag som vanligt ut lagom till en stunds hysteriskt plåtande i skymningen.
Storvalens tandlösa grin möter mig i parken. Mörkersuddigt och fint. Vad hade jag väntat mig egentligen?


Andsoppa i dammen
 

och lite kajflykt runt kyrktornet, som jag förstår missar att knäppa, och sen är det mörker, mörker och ännu mera mörker.


Fyra dagar in på det nya året inser jag till min o-förvåning att det här året är precis likadant som det förra.
Ingen ordning och reda, fast det är freda’.
När sjuttsingen ska jag få nån pli på mig?

Och måndag är det ”marsch in i Gruvan” igen.
Rena rama mörkret.


Fast än är det hela två dagar kvar till dess.
Så jag lullar på en stund till:


Studerar intresserat mataffärens vänligt runda typsnitt


och svär lite över hur dåligt det stämmer med den bristande logistiken


och de långa långsamma köerna.


Fast sen, på hemväg - fullkassad och fin - stiger spänningen.
Que?


Och ännu mera Que!?
Aj, fan - glömde köpa ju!
Och hm, det där med två dagar kvar var förstås att ta i.
Morgondagen intecknas förstås i skrivande stund, för när skall en mörker-dodo annars sova?

See you in the Twilight Zone!

Så rider det gamla året ut i sin sista strid och det nya står bak kröken och knôr.
Bubbel och explosioner!


I soffan ligger älgen fortfarande kvar och undrar varför granen knôr så förbenat.


Återigen vinkar jag farväl och ser rumpan på ett transportmedel.
De unga tu har åkt iväg på nya äventyr, den här gången snöiga sådana.
Inga skojare som knôr här hemma den närmaste tiden.
Fritt fram att lämna fläkten och röka ohämmat vid köksbordet.


Och kanske, kanske - väntar det något nytt och spännande på andra sidan tolvslaget.
Hoppas kan man ju.

Gott Nytt på er allihopa!

(Och ja, nästa år SKA jag byta musiken. Måste bara hitta en Pc först. Bill G, grrr!!!)

And all the kings horses and all the kings men
couldn't put back all the wrappings again.

Jul, vad är det?
De små liven fick besök och förvandlade vardagsrummet till mat- och spelhåla.
Ömma modern övergav dammsugaren och övergick till att vakta julmaten från de ihärdiga angreppen.
Lösningen stavas "Amerikaburk".
Lite äkta crunchy är aldrig fel och finns det bara sylt till, är lyckan fullständig.
Ömma modern drog sig tillbaka till köksregionerna och började klappa.
Aj, det var nog lite för lite - vad tänkte jag på?!
Blir till att bränna. Lite äkta hembränt är aldrig fel, bara det finns lite snygga omslag till.
Aj, men skrivarjäveln har lagt av!
Rita och berätta?
Och rim ska ju skrivas. När?
Sova måste man kanske också en sväng. När?
Och brödet försvann, måste köpa mer. När?
Fler presenter? Är det öppet?
När?
Nu vart det mycket. Lägger ner.
Går och blundar en stund innan jag måste upp.
När?
NU!
ju

På bild ser den riktigt hanterbar ut, i verkligheten är den modell bauta. Eller "herrgård större" kanske.
Knäckt och ful är den också. Ja ja, det blir nog bra. Kanske.

Delegerade ut grandetaljen, skulle jag inte gjort.
Vad kan jag säga?
This flat ain’t big enough for both of us!
Dessutom togs det hjälp av tång för att vrida åt skruvarna i gamla foten. Det gillade den inte. Den spack.
Hurra, hurra!
Inte en siffra rätt när inte överste befälhavaren är med och övervakar.
En ny? Köpa? Var?
Slut?!
Till slut fann de små liven en hos han nere på torget, försäljaren av jättegranar. En pyttefot. Går typ i två deciliter .
Blir till att gå vattningsvakt, fylla på var fjärde timma.
Surpel surpel, barra barra.
Återstår det där med att få plats, med oss själva och gäster.
Ringa återbud?
- Ni får tyvärr inte plats, granen tar upp halva bordet.
Och jag som äntligen lyckats hitta det.
Bordet alltså.
Suck.

Runt, runt likt yra myror.
Och mörkret faller.
Krigarkonungen kastar sin skugga, lite von oben.
Jagar i juleljus på husväggarna till tonerna av elektrifierad flöjtmusik från Anderna.
Slänger en slant i det framställda fodralet, köper mig lite fri.
Känns lite kallare, letar fram lyktorna och hoppar på cykeln.
Se där, nu rider konungen huvudlös bort.